Nils-Oskar Janssons festtal vid Kimitos 600-års jubileumsfest, midsommardagen 1925.

Vid minnesstoden ”Åt odlingens befrämjare i Kimito 1325-1925” vid Kimito kyrka. (Hufvudstadsbladet 27.6.1925/Ulla Andersson 27.1.2025).

I fager högsommartid hava vi alla, vakna och välvilliga inbyggare å Kimitolandet och dess skär, jämte övrig menighet från andra bygder, som intresserar sig för kulturutvecklingen i Finlands svenskbygd, samlats för att i sommarstämning och festlig samvaro egna en hyllningsgärd åt de gömda och glömda släktled, som under de sistförflutna 600 åren, såväl som deras föregångare uppträtt, medvetet eller omedvetet, som odlingens befrämjare med hjärta och armar i Kimitobygden.

Må vi för ögonblicket låta tanken glida sex sekel tillbaka i tiden, så skola vi finna en helt annan topografisk figuration av Kimito samt en helt annan fördelning av land och vatten. Fältet här nedan om kyrkbacken, vilket i dag som är står i nära nivå med Malmsfjärden, bildade för sex sekel tillbaka genom gattet vid Järpnäs förbi Kil- eller Vikkullen en glittrande ”flada” eller fjärd, därest landhöjningen hela tiden varit kontinuerlig med 1/2 m. På 100 år, frånsett uppslamningen från åar och bäckar. Denna fjärd blev i sinom tid kyrkfjärd för Kimito redan 1329 omnämnda kyrkosocken, sedan dess tempel till sina murar med all sanoolikhet för sex sekel sedan restes på dess strand, samma helgade murar, inom vilka vi nyss hört orgelns toner frambrusa, ord och hymner tona sitt lov till den eviges ära.

Vi tänka oss huru det 14 seklets frie män med vapenprytt bälte kring skinn- eller vadmalskolten jämte vapenlösa lika klädda trälar vintertiden över isbelagda fjärdar och öar släpade från berg och backar lösbrutna stenblock från det under bildning stadda, vida pastoratets alla byar. Alla ville vara med om att resa murarna till det nya templet åt vite Krist, måhända på den plats, där man sedan urminnes tid varit van att blota åt nordens gamla gudar, och där det gamla Asahovet stått vid blotbergets fot, och varest vikingarnas ben sedan urminnes tid blivit höglagda.

Här hade prästmän och munkar efter övliga järtecken jämte utländska, konstförfarna byggmästare i strandvallen solrätt utstakat grunden och lagt grundvalen samt slutat byggnadsverket ovan med huv. Med sannolikhet påskyndades arbetet av påvliga indulgentier, och vem ville ej vinna evigt liv och salighet för så ringa gärning.

Vi tänka oss huru menigheten, enligt Upplandslagens ”kirkinbalkar”, avskilde i ”Brusaby” ett markland jord, där lagstadgade stugor och byggen uppfördes för den varande och blivande sockenprästen ”curator ecclesie”.

Nere längs vägen se vi de sannolika lämningarna efter den första klockstapeln, och här i backen, där vi nu stå, uppstod den första kykobyn, måhända av ett fornt fiskeläge, som ännu för ett par sekel sedan var belamrat med många kojor och åbyggnader, samt i klockstapelns närhet socknestugan, som från tidig ålder,

sannolikt redan från 1500-talet, blivit använd som tingsstuga och som sådan omnämnd redan 1417, och är denna landets  f ö r s t nämnda t i n g s s t u g a, där ting hölls ännu så sent som 1634. Omöjligt är det icke, att denna stuga år 1649 användes som skolstuga för den av Axel Oxenstjerna inrättade pedagogin, landets första folkskola, i avvaktan på den våning, som i kyrkans närhet enligt hans order, skulle uppföras, men ej blev utförd, då pedagogin senare förflyttades till Tjuda. Den halmtäckta socknestugan stod kvar i sin sista upplaga ännu 1701, då kyrkan skulle restaureras efter branden år 1700.

Här är platsen där klockarprästen Abraham Arctelius byggde ”stugor för sin bekvämlighet”, varefter platsen, där vi stå, kallades Prestkulla och dess fortsättning åt väster Klockarebacken. För Kimito kyrka och socken blev Prestkulla en riktig olycksbacke, ty den ena av Abraham Arctelii stugor blev apterad till krogstuga och i denna anlades en mordbrand, som icke blott förstörde stugan här invid, men förbrände finska träkyrkan, klockstapeln med klockan och stora kyrkan till tak och innanrede 1 juli 1781.

Där nere vid vägen, där den forna klockstapeln stått till 1706 och platsen för den forna sockenstugan står att söka, synes ännu, sekelgammal, den forna tiondeboden, som 1803 apterades till socknemagasin.

I kojorna här på backen hade socknemännen sina kyrkkvarter, där de ända från medeltiden intill kyrkobranden lämnade sina ”kyrkoskrin” och vacker med munförråd och dräktdelar, där de längs vattenlederna gjorde sina kyrkfärder från Forsen och ytterholmarna i Kyrkosundsskär, under nävrättens tider beväpnade till tänderna enligt Eddans ord: ”Från vapnen sina vike en man ej ett steg ifrån på fältet, ty ovisst är, när, på villande väg, spjutets spets kan tarvas”. Vapnen måste dock före inträdet i helgedomen avlämnas i ”vapenhuset”.

Över denna nejd, som nu sommarfager ter sig för oss, ha kyrkans vigda klockor sekel efter sekel låtit runga sina manande klämtningar till arbete och vila, till fröjd eller sorg, till betraktelser av livets gåtor och sist efter slutad arbetsdag, till den långa vilan i gravarnas ro inom eller utom murarna, där ortens inbyggare gömda, och ofta glömda, undergått formförvandlingen. Frukterna av sin möda hava de lämnat i arv åt oss till hugnad och välfärd.

Vi som i dag samlats här, må vi djupt känna  förpliktelsen att lämna det dyra arvet välsignat, förökat och förkovarat till de led, som nu bebo och framdeles skola bearbeta fädernas brutna tegar.

Här på denna mark hava de trampat alla, alla, de flesta för oss okända och onämnda. En dock vill jag skärskilt framhålla, som under sin 14-åriga härvaro uträttat mera än de flesta för ortens andliga och materiella uppryckning ur dödvattnet, och detta är prosten, fil. dr Vilhelm Forssman, som var kyrkans herde mellan åren 1845-59.

Han tog emot det öde landet, men lämnade det fritt och blomstrande efter sig, så att hans efterträdare och hela pastoratet njutit tillgodo hans verk i decennier och njuta än.

 

Han byggde prästgårdens corps de logis så durabelt, att det på 8 decennier ej tarvat synnerliga reparationer, han byggde socknemagasinet här ovan, han vidgade gravgården och försåg den med planteringar, som än i dag skänka lummighet och grönska åt de dödas stad. Han försåg kyrkan med orgel och orgelläktare, vartill han själv gav grundplåten och ombesörjde insamlingen. Han ombyggde landsvägarna på sina ställen, som vid Tjuda i Ryssbackarna och här vid kyrkobyn, där Lappdalsvägen till 1854 gått strax här övan över Klockarebacken och Prestkulla samt sist och slutligen bragte den försummade läskunnigheten i sådant flor, att senare decenniers efterlåtenhet förmått sakta farten ända till vår tid.

Denna energiska man var måhända misskänd av sin samtid och glömd av eftervärlden, vars pygméer klivit upp på hans axlar, troende sig vara jättar, då de sett vida omkring. Bland menigheten torde i dag här finnas prosten Forssmans ättningar; må det lända dem till hugsvalelse, att gömt är icke glömt.

Allt som allt hava vi idag på denna historiska plats samlats för att bringa en hyllningsord åt odlingens befrämjare under de sistförflutna 6 seklen och för att hugfästa de förpliktelser seklernas arbete oss och framtida släkten ålagt har här medels anslag av Kimito kommunalfullmäktige sexsekelstoden blivit rest som ett manande minne, och överlämnas denna härmedelst i Kimito evangelsik-lutherska församlings hägn och omvårdnad för kommande tider.

Må täckelset falla!